Avresedagen

Min mor skickade några bilder idag som hon tog på på Arlanda dagen då jag åkte till USA. Jag var så enormt splittrad den morgonen minns jag. När jag anmälde mig i februari var jag så otroligt trött på min vardag i gymnasiet och ville inget annat än att bryta mig loss och göra något spännande och helt nytt, men under sommaren efter studenten var det mycket som hände som gjorde min sommar fantastisk och jag kom många mycket närmare. Jag skyller mycket på den fina sommaren vi fick.

Jag minns att jag kände mig idiotisk som lämnade allt bakom mig när jag satte mig på planet, och att inte veta riktigt hur det skulle bli där borta på andra sidan atlanten var jättejobbigt; hur mina roomies skulle vara, om skolan skulle vara svår och om jag skulle smälta in i allmänhet. Nu med facit i hand så löste sig det mesta väldigt snabbt, men där och då så var det väldigt jobbigt. Under den långa flygresan mellan London och Los Angeles så satt jag helt själv under hela resan, och jag minns att jag satt och stirrade in sätet framför mig i princip hela resan, och tänkte "vad gör jag här egentligen". Kvinnan bredvid mig brukade kolla lite oförstående på mig då och då, haha.

Nu är det bara 40 dagar kvar till dess att jag åker hem igen - det är ingenting! Och trots att jag börjar känna mig mer och mer hemma här borta så ska det bli skönt att komma hem och träffa folk igen. Tror dock att jag kommer längta tillbaka till Santa Barbara väldigt snart igen och alla här. Jag har ju två liv numera.