Några ord om tiden som gått

Det känns egentligen inte som jag borde skriva här egentligen, dels för att jag har en hel hög med andra uppgifter som ska göras, men känner ändå att jag behöver få ut lite känslor någonstans.

Jag gillar skolan, jag gillar Kalifornien och jag gillar USA. När jag satte min fot på planet hit hade jag nästintill inga förväntningar alls, utan jag ville komma hit med ett öppet sinne inför kulturen och det nya liv jag skulle få börja leva på andra sidan atlanten. Jag bor med människor som förmodligen kommer bli mina vänner för livet, träffat många andra jag tycker väldigt mycket om och de första veckorna här var fantastiska.

Men nu när skolan väl kommit igång så känns det ändå som saker och ting kommit ifatt en. Jag hade som sagt inga riktiga förväntningar innan jag kom hit utan höll sinnet öppet, men faktum är att jag ändå blivit lite besviken. De främsta anledningarna till att jag ville åka till USA var för att jag 1) ville utveckla min engelska och 2) för att ta del av den amerikanska kulturen. Den tråkiga sanningen är dock att jag lärt mig mer om Sverige än vad jag gjort om USA sedan jag kom hit (vilket dock enligt mina sydsvenska vänner beror på att jag tidigare befunnit mig i en s.k. "Stockholmsbubbla" där allt ovanför Stockholm är Norrland och allt söderut är Skåne). Nackdelen att bo med svenskar är att man pratar väldigt lite engelska, och nackdelen med att studera i Santa Barbara är att andelen svenskar på skolan är förvånansvärt hög. Att presentera sig som svensk på lektionerna har nästan blivit lite skambetonat med reaktionen"Oh, another Swede...". Svenskfientlighet är kanske ett starkt ord, men just den inställningen bland många amerikanare har gjort lite att det känns som att svenskarna söker sig till varandra. Kanske är de båda produkter av varandra. Det kanske släpper alltefter att tiden går, men det är lite det intrycket jag fått just nu.

Något annat som känns väldigt jobbigt just nu är tidsskillnaden och att inte kunna ha kontakt med alla där hemma, och det har fått mig att känna mig lite "bortglömd". Jag vet att det är svårt att tima in på grund av det faktum att jag till största del sover när Sverige är vaket, men ändå är det faktiskt väldigt få som hört av sig, och väldigt få som anstränger sig för att hålla kontakt och det gör lite ont. Jag vet att för mycket kontakt inte är bra, men min kontakt med Sverige är nästan lika med noll just nu. Skriv gärna!

Skolan är kul och intressant, men tuff. Lektionsupplägget består utav föreläsningar, och sedan gäller det att läsa på hemma. Som det ser ut just nu läser jag ca 100 sidor i kursböckerna i veckan, som jag sedan har tidsbegränsade, betygsgrundande onlineprov på. Jag har inte fått in någon riktig studieteknik på det ännu, vilket är jobbigt och stressande. Just nu är jag lite i en nedbrytningsfas, eftersom jag alltid haft väldigt höga krav på mig själv och allt inte går vägen just nu. Jag skulle behöva mer tid till att bara få sitta och streckplugga, men det är också en utmaning när man bor flera. Förmodligen är det här också en fas just nu.

En annan tråkig nyhet är att en av de jag flög hit med bestämde sig idag för att åka hem. Hon har dropat alla sina kurser och tittar på flygbiljetter hem. Känns tungt när det faktiskt är ganska många som redan valt att hoppa av sina program och åka hem. Kanske blir ett tuffare år än jag trott.