Igår påminde Medea mig dock om att det var den 5:e april på lördag - exakt två månader innan vi åker hem. Eftersom mina föräldrar kommer de sista två veckorna så är det egentligen bara 1,5 månad jag har kvar. Det är ingenting?! Jag har verkligen the time of my life, men jag går faktiskt runt med en konstant klump i magen för att det snart är slut. Även fast vi har jättekul och jag trivs superbra med de här människorna så påminner jag mig själv hela tiden om att allt är på begränsad tid, och det tar tyvärr bort en del av glädjen. Jag pratade med mina föräldrar för några dagar sedan om att det är jobbigt att behöva lämna allt och alla och min pappa sa något i stil med "det är så livet är, det kommer hända flera gånger så det är lika bra att vänja sig". Jag antar att det ligger en hel del sanning i det, men usch vad det suger. Det är ju lättare att kunna hälsa på varandra i Sverige men Greg är övertygad om att vi kommer tappa kontakten, och det är en riktigt tråkig inställning. Jag tror dock att bara man vill så är allt möjligt. Jag och Medea har bland annat bestämt att vi ska åka tillbaka nästa år när vi båda är 21, och vi har även sagt till honom att vi ska skicka svenska och amerikanska paket till varandra under tiden.
Så nu den sista tiden har jag verkligen tänkt på att uppskatta allt SB har att erbjuda. Jag var ute och sprang tidigt imorse (kan inte göra det på dagen eftersom jag är så sjukt värmekänslig) och sprang längre än jag lyckats tidigare. Efteråt var jag tvungen att stanna ett tag och hämta andan innan jag fortsatte och satte mig på en parkbänk. Ändå helt ok när man har den här utsikten att ta del av:
Vem vet, du kanske bosätter dig i staterna efter avslutad utbildning.
SvaraRaderaLåter bra att du kommer hem i början av juni. Då kan du/ni komma och fira Niclas student den 13/6.
SvaraRaderaAbsolut, det ska jag göra!
Radera