Ett sista farväl

Vår sista dag i LA tillbringade vi bland annat på ett museum vid La Brea Tar Pits som är ett område mitt i centrala LA med massa asfaltspölar (citerat från Wikipedia), där man än idag hittar väl bevarade fossiler. Var väldigt intressant faktiskt. Dock kostade det att se utställningen vilket vi inte orkade betala för, så istället tillbringade vi ungefär 30 minuter i souvenirshoppen. Det slutade med att vi köpte äckligt stora klubbor och satte oss i skuggan under ett av träden i parken där. Därefter gick vi till en restaurang i närheten och åt lunch. Vi berättade för servitrisen att jag och Medea skulle åka hem till Sverige senare under kvällen efter att ha bott i Santa Barbara i ett år, och att det var vår sista dag tillsammans med Greg. Stället var känt för sina dessertpajer, så vi tog in en citron- och marängpaj till efterrätt, och efteråt satte hon aldrig den på notan, som en avskedsgrej typ. Tyckte det var väldigt gulligt. Det kändes dock aldrig som att det var vår sista dag och det sa vi hela tiden. Det kändes bara som att vi var ute och hängde som vanligt.

Det är sånt här jag kommer sakna så mycket med de här människorna - vi kunde alltid vara så spontana och man tog alltid dagen lite som den kom. Under sista terminen så har det ändå varit Medea och Greg som jag umgåtts mest med och som jag kommit närmast. Greg är lite speciell på det sättet att han vägrade ha en telefon (eller han hade en, men utan nummer). Det var därför lite svårt att få tag på honom annat än genom e-mail. Vi planerade sällan någon, utan han kom lite närsom när han kände för det och knackade på vår lägenhet, vilket var flera dagar i veckan. Många gånger överraskade han oss med konstig frukt, ost och kex, varm choklad, glass, soppa, Blenders... listan kan göras lång. Ibland frågade han om vi ville gå ut och äta, gå på musikal eller liknande, men vår standardgrej var nog ändå att åka runt planlöst i bergen i hans bil med musik på hög volym. Han är väldigt spontan, kreativ och väldigt omtänksam. Han ställde alltid upp och är verkligen en toppenkille - en sådan fin vän är nog svår att finna igen.

Och Medea har jag ju redan redan skrivit en hel del om. Hon har blivit min andra hälft och det gör verkligen ont att hon bor så långt bort. Det är så tyst i mitt rum utan henne. Hon är väldigt lustig i och med att hon har för sig en hel del nattliga aktiviteter: hon har väckt mig ett flertal gånger mitt i natten av att hon pratat, skrattat, skrikit, sjungit, skällt eller rört sig i sömnen. De gånger vi sovit i samma säng har hon varit expert på att gosa in sig i mig i sömnen, ta på mig (oj vad fel det lät, men bara några dagar sedan vaknade jag till exempel av att hon nöp mig i sidan?), slå mig och kicka ut mig ur sängen. Låter kanske konstigt att sakna det, men jag gör det. Oftast blev det väldigt roliga samtalsämnen på morgonen efter.

Det var verkligen otroligt svårt att lämna båda dem. Greg körde oss till flygplatsen och sen brast det totalt för mig. Medea flög med mig till London, sen satte hon sig på nästa flyg till Göteborg och jag till Stockholm. Just nu känner jag mig alldeles tom och ensam, och att vara tillbaka i Sverige känns mer främmande än jag trodde det skulle göra. Jag tror dock att det kommer kännas bättre så fort jag fått rutiner igen och träffat alla mina gamla vänner, men just nu känns det väldigt tungt. Kommer sakna de här människorna så mycket.

Sista bilden innan vi åkte till flygplatsen.